Läs om boken här. Först tyckte jag att boken var lite opersonligt skriven. Åsa Linderborg berättar om sin uppväxt och om sin pappa på ett i mitt tycke lite för neutralt sätt. Detta trots att det är många jobbiga saker som händer. Men jag vande mig och tillslut uppskattade jag sättet hon skrivit på. Det var beskrivande utan bedömningar. Sättet hon skriver på ändrar sig efterhand som hon i boken blir äldre och äldre. Och i slutet uppskattar man den neutrala början. Hon relaterar till det som skett men nu som vuxen. Som barn vet man ju inte något annat än det man lever i. Så ett barns uppfattning är ju inte detsamma som en vuxens.
Till slut har Åsa Linderborg gett en både väldigt fin och sorglig bild av sin barndom, pappa och uppväxt. Trots att pappan drack mycket och kämpade med egna problem (arbete, pengar, klasstillhörighet osv) så lyckades han ändå med det viktigaste - att alltid ge henne kärlek. En kärleksförklaring till pappan. Oerhört fint skriven och väldigt bra bok tyckte jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar